Nyligen argumenterade jag för varför det är en bra idé att låta RSS-prenumerationer komplettera det algoritmiska urvalet på Facebook och andra sociala medier. Men det omvända gäller också. Och nu har Inoreader, min favorit bland RSS-läsarna, gjort det möjligt.
Först, en kort påminnelse om vad RSS är. Senast jag skrev om RSS förklarade jag det så här:
RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med. (…) Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.
Men allt är inte alltid frid och fröjd med RSS heller. Stora RSS-flöden, det vill säga flöden från källor som publicerar väldigt mycket, blir snabbt oöverblickbara. Samma problem som för övrigt finns på Facebook, där vi idag har så många vänner, är med i så många grupper, gillar så många sidor och företag att vi inte hinner ”läsa klart” Facebook. Vilket också är hela anledningen till att Facebook gick från ett flöde sorterat i kronologisk ordning till de algoritmer som försöker göra ett urval baserat på vad tekniken tror att just jag, just du, vad just varje enskild Facebook-användare är mest intresserad av.
Många av de RSS-flöden jag har i Inoreader publicerar i rätt makligt tempo, vilket gör det möjligt för mig att hänga med. Det är enskilda bloggare som publicerar något eller några inlägg om dagen, det är företag som publicerar någon gång i veckan och så är det ett flöde från Techmeme och ett med de populäraste inläggen från Hacker News för att inte missa de stora snackisarna i teknikvärlden.
Men sen har jag också en mapp i Inoreader som heter Big ones. Här finns RSS-flöden från stora redaktioner som New York Times, The Guardian, Wired, Techchrunch och The Verge. Här finns det inte en chans för mig att hänga med, och emellanåt har jag ifrågasatt varför de över huvud taget får finnas kvar i Inoreader.
I veckan lanserade Inoreader en ny funktion som slutligen avgör att alla de stora flödena får finnas kvar: Möjligheten att sortera innehållet i en mapp algoritmiskt.
Hittills har bara två val funnits: Senaste eller äldsta inlägget först. Med nya alternativet Magic sorteras rubrikerna istället utifrån svaret på samma fråga som Facebook ställer: Vad verkar mest sannolikt att Anders vill läsa?
Rimligtvis använder sig Inoreader inte av lika många olika signaler för att räkna fram sin sorteringsordning baserat på hur populär en artikel är bland andra Inoreader-användare, hur populär den är på nätet i övrigt och – om jag vill – utifrån mina egna läsvanor.
Att jag själv kan välja om det sista urvalskriteriet ska användas eller inte gillar jag. Det innebär att jag kan välja att Inoreader ska vikta källor jag ofta läser tyngre än källor som jag inte brukar bry mig om. Eller om algoritmen som gör urvalet ska strunta i vad jag brukar visa intresse för och bara ta hänsyn till hur andra läst och delat artiklarna.
Den nya funktionen kommer förhoppningsvis hjälpa mig med min omvärldsbevakning. Den är också en viktig påminnelse om balansen mellan olika sätt att göra och vikta ett urval. Strikt kronologiskt är inte bra, men jag tror inte heller ett hundraprocentigt algoritmiskt urval heller är det bästa.
Jag tror att jag får den bästa innehållsmixen genom en kombination. Att se till att jag inte missar innehåll från mina mest prioriterade källor. Att se till att populärt innehåll från andra källor jag uppskattar dyker upp. Men också, slutligen, hitta sätt att upptäcka innehåll från källor som jag inte ens visste att de fanns.
Hur man gör det senare får bli en annan text, en annan dag.